Kulturellt utbyte med en människa från en annan generation
Medans jag ändå är igång tänkte jag berätta om en lite rolig incident som inträffade för ungefär en timme sedan.
Klockan är 00:08, jag har just sagt hej då till Gustaf, som jag har vandrat med från telegramvägens busshållplats. Vi har varit hemma hos Rickard och sett Ett Öga Rött (som kan sammanfattas med 3 ord: Sämre än boken). I lurarna sjunger Håkan Hellström sin mycket fina låt Magiskt Men Tragiskt. Jag går ner för backen som jag tror heter Hjortvägen, det är svinkallt, gatubelysningen är sådär gammal och kall. Det är ett perfekt ögonblick. I perfekt synkronisering med "Aaaaaa-aaa-aaa"- refrängen, så gör jag en klassisk Håkan Hellström-spark. När jag landar så släpper jag alla spärrar och börjar snurra, helt okontrollerat. När refrängen är över, så slutar jag snurra, men börjar istället vingla lite, yr som jag är. Efter ett par sekunder har jag iaf full kontroll över min kropp och jag tittar upp. Där står min granne, som jag aldrig pratat med, men som alltid kollar surt på mig när jag är ute med hunden. Under sitt 68-åriga liv har hon väl inte sett något så uppenbart alkohol-påverkat beteende utanför sin köksdörr, så jag känner, nykter som jag är, att jag borde säga något. Jag drar ut lurarna, och tittar åt hennes håll. Innan jag hinner öppna munnen för att säga något i stil med "Det är inte vad det ser ut som", så ställer kvinnan en fråga till mig;
"Vad lyssnar du på?"
"Eeeh.. Ööh.. Håkan Hellström"
"Fortsätt med det du"
"Jo, det ska jag göra.. Godnatt"
"Godnatt på dig."
Jag vet inte vad den här lilla historian säger om mig, eller om min granne. Men just där, just då, kändes det som att vi verkligen förstod varandra. Hur det kommer sig, det vet jag inte, för jag tvivlar på att hon lyssnar på Håkan Hellström, men det var något väldigt nostalgiskt i ögonen på den gamla damen, som att hon gjort samma sak en gång i tiden, hon kanske uppskattade att titta på energiska ungdomar. Eller så bad hon mig bara att gå hem och sova ruset av mig.
Dagens lår #2 är MAGISKT MEN TRAGISKT med HÅKAN HELLSTRÖM
Klockan är 00:08, jag har just sagt hej då till Gustaf, som jag har vandrat med från telegramvägens busshållplats. Vi har varit hemma hos Rickard och sett Ett Öga Rött (som kan sammanfattas med 3 ord: Sämre än boken). I lurarna sjunger Håkan Hellström sin mycket fina låt Magiskt Men Tragiskt. Jag går ner för backen som jag tror heter Hjortvägen, det är svinkallt, gatubelysningen är sådär gammal och kall. Det är ett perfekt ögonblick. I perfekt synkronisering med "Aaaaaa-aaa-aaa"- refrängen, så gör jag en klassisk Håkan Hellström-spark. När jag landar så släpper jag alla spärrar och börjar snurra, helt okontrollerat. När refrängen är över, så slutar jag snurra, men börjar istället vingla lite, yr som jag är. Efter ett par sekunder har jag iaf full kontroll över min kropp och jag tittar upp. Där står min granne, som jag aldrig pratat med, men som alltid kollar surt på mig när jag är ute med hunden. Under sitt 68-åriga liv har hon väl inte sett något så uppenbart alkohol-påverkat beteende utanför sin köksdörr, så jag känner, nykter som jag är, att jag borde säga något. Jag drar ut lurarna, och tittar åt hennes håll. Innan jag hinner öppna munnen för att säga något i stil med "Det är inte vad det ser ut som", så ställer kvinnan en fråga till mig;
"Vad lyssnar du på?"
"Eeeh.. Ööh.. Håkan Hellström"
"Fortsätt med det du"
"Jo, det ska jag göra.. Godnatt"
"Godnatt på dig."
Jag vet inte vad den här lilla historian säger om mig, eller om min granne. Men just där, just då, kändes det som att vi verkligen förstod varandra. Hur det kommer sig, det vet jag inte, för jag tvivlar på att hon lyssnar på Håkan Hellström, men det var något väldigt nostalgiskt i ögonen på den gamla damen, som att hon gjort samma sak en gång i tiden, hon kanske uppskattade att titta på energiska ungdomar. Eller så bad hon mig bara att gå hem och sova ruset av mig.
Dagens lår #2 är MAGISKT MEN TRAGISKT med HÅKAN HELLSTRÖM
Kommentarer
Trackback