Crise Cardiaque

Hey lovers!

Jag tillbringade hela morgonen/eftermiddagen idag hemma hos min käre vän Moa. Vi såg på diverse teveprogram och några av dem fick mig att tänka lite på ordet "Kitsch". Kitsch, kan vi väl komma överens om, är något som är så dåligt att det är bra. Jag har länge tyckt väldigt illa om detta, och sett det som en total slöseri med tid, t.ex att se på "Seventh Heaven", eller en dokumentär om korta lesbiska försäkringsmäklare på tv3, just för att det är så dåligt. Detta är någonting ganska destruktivt och jag har aldrig sett poängen med det.

Idag däremot, såg jag och Moa på "The Days of Our Lives". Andledningen till att vi började se på detta program, måste jag erkänna, är att det har en väldigt hög kitschfaktor. Jag måste säga att jag nu har hittat den ultimata användingen för kitsch: Jag fastnade verkligen heeeelt för Days of Our Lives, men det var inte bara för kitschens skull.

Grejen är att kitsch i ett program på teve är helt okej, så länge handlingen är okej. Och det måste jag faktiskt, mot min vilja, erkänna att just detta avsnitt av Days of Our Lives hade. Det var en seriemördare inblandad och vem kan motstå det i kombination med uselt skådespeleri, botoxade 45åringar som spelare 25åringars mammor/pappor och naturligtvis en karaktär med övernaturliga krafter?

Min slutsats är att kitsch är okej, så länge man inte får för stora doser av det och det används i kombination med en duglig handling, då kan det tillochmed vara bra. Annat kan man verkligen säga om en video jag såg idag på Facebook, med diverse gamla Boo Gårds-barn. Fem stycken sjuttonåriga flickor framförde "Wannabe" med Spicegirls. Jag måste säga att ingen kitschälskade inredningsdesigner i världen hade tyckt att det där hade varit okej, herregud, bara pinsamt. Människor med känningar inom Boo Gårds-kretsar och Facebook vet vad jag talar om.

Kirschfaktor däremot, det är något heeelt annat

Dagens låt är THERE'S A LIGHT THAT NEVER GOES med vet du inte är du inte värd att veta.